anorexiamamma.blogg.se

 

Jag släpper taget.
I små steg.

Fågelungen är långt hemifrån med kompisar på tävling. Jag är hemma, men mentalt borta.
Anstränger mig att vara oberörd och bara mamma till en äldre tonårsunge som är nånstans. Så där som äldre ungar ju är.
Fast på riktigt är jag också där. Långt borta.

Mannen bokar bord på en fin restaurang i staden. Kompisarna åker med.
Vi äter, skrattar och timmen blir sen.
Mannen är nöjd, glad och positiv. Äntligen är livet som vanligt.
Jag skrattar och håller med.
Och hoppas att det en dag blir det igen. Sen. Längre fram.
Men jag säger inget.
Förstås.